Jessica mot Världen

För vissa betyder feminism något dåligt, typ manshat osv. För direkt en vill kvinnor väl, hatar en män, eller hur?

Jag har ett alterego, en del av min personlighet alternativt en demon om tar över min kropp vissa stunder, ibland hela dagar. I måndags var en sådan dag. Ny kurs, ny motivation och överambitiösheten kom fort och övertog min kropp. Läste 30 min, tog en liten pau, läste 30 min igen. Åkte på IKSU två gånger, diskade. Hade fint folk på besök. Sådär, som min kropp bara orkar vara vissa dagar, för annars skulle den bryta ihop fullständig.

Även om jag egentligen är en krämbulle så har jag försökt transformera min kropp till en hurtbulle igen.

En gång i tiden var jag relativt vältränad, joggade i rusande fart och tog typ hur mkt som helst under benövningen i Bodypump. Det är numera ett minneblott. Att inte träna regelbundet på ett år (eller hur länge det egentligen är) sätter sina spår i kroppen. Nu när jag väl börjat förstår jag inte varför jag någonsin tog ett uppehåll. Allt det som kännts konstigt i kroppen håller på att försvinna.

Att trampa sig upp för minsta uppförsbacke känns inte längre som mount everest (dock blir jag fortfarande rätt flåsig). Sitta rak i ryggen är fortfarande en utmaning men ingen omöjlighet. Om jag spänner, säg vaden, syns en muskel och inte en slät, hårig bit människa. Jag räknas fortfarande inte som vältränad, det tar nog några månader av regelbundet tränande att bli. Men jag känner mig nöjd i kroppen. Nu längtar jag bara efter att vara lika stark som Anna i armarna.

Note to self: Bodypump och Indoor Walking, även om det är tre timmar mellan passen, är för mycket för en dags träning!

Ibland blir jag sådär okontrollerat irriterad. Jag kan helt enkelt inte släppa det. Det bara maler runt som en ond klump i hela kroppen, från hjärnan till magen och tillbaka. Jag hatar det. Idag kom den där arga klumpen på besök igen. Hade lyckats övertala mig själv att städa i minst en timme. Börjar med att torka av fönstret i vardagsrummet. Så långt kom jag. Sedan var dom där. De där dumma, irriterande och mycket frustrerande sprickorna. I stolarna. Igen.

Jag känner att jag måste berätta en sak, även om jag skäms väldigt mycket över det. Men, ibland måste jag få säga saker jag skäms över för att sluta skämmas över dem. Vet inte varför jag fungerar så, bara är så. Första dagen i Borga orkade jag inte ställa mig upp med brädan. Så långt har mina benmuskler fått förtvina senaste året. Vissa gånger lyckades jag kasta mig runt så jag kom upp, andra fick Fredrik dra upp mig. Jag har aldrig kännt mig så arg på kroppen, aldrig varit så obekväm att bo i den. Jag kan bra konstatera att jag måste skaffa benstyrka igen. Och det fort så mild som den här vintern är. Jag älskar vintern och alla möjligheter den kommer med. Speciellt att åka snowboard. Att min kropp knappt orkade åka en dag (var som en femåring i slutet och gnällde minst sagt en hel del.) Det skäms jag över. Jag kommer aldrig noja speciellt mycket över min vikt eller mitt utseende (okej, alltid försöka att inte noja), men jag vill kunna göra det jag älskar. Det spelar ingen roll för mig hur rund om rumpan jag är, så länge jag orkar lyfta upp den från backen med snowboarden på.

Kände bara att jag måste passa på att tipsa om den underbara brittiska serien Downton Abbey. Den är fantastisk!

Dagen idag började bra, men höll på att få ett fatalt utfall. Det var nämligen så att vi köpte pizza till middag, inte från en pizzeria för de är sällan goda, utan från affärn. Stenugnsbakad Mozzarella är min favorit! Efter ett ivrigt och hungrigt väntande bär Fredrik två tallrikar med pizzor och ett paket mjölk till soffbordet (ja vi äter alltid framför TVn). Dock var tallrikarna extra hala idag. Min älskade, varma pizza åkte nämligen med fart ner på golvet. Visst, fem-sekundersregeln finns ju så inga problem. Om det inte vore för att osten och all fyllning landat neråt. Efter en halv sekund i chock inser jag att det är just min pizza..

Det här med nyårslöften brukar ju aldrig riktigt funka. Brukar försöka lära mig busvissla vissa år, men aldrig lyckas. Ändå tycker jag om att hitta på något sorts nyårslöfte. För lite förändring och förnyelse är bra, även om en egentligen kan ändra sig vilken dag på året så brukar nyårsafton och födelsedagen vara de dagar jag brukar använda mig av för förändring. De är helt enkelt lätta att komma ihåg.

Jag har gjort ärenden idag. Sådär vuxet som en gör 2012 - året då ALLA kommer bete sig som tanter och tantar tror jag. Jag har fixat med glasögonen, besökt skomakaren, fixat en reservdel till snowboarden, köpt en kalender och ännu en supervarm tjock, stickad kofta. Ärenden med andra ord. Passade på att tjuvta en kopp kaffé hos farmor. Är riktigt trevligt att äntligen ha henne i Umeå så jag kan rå om henne lite oftare.