Jessica mot Världen

Var att Selma kom in i mitt liv. Jag är förälskad. Jag är kär. Jag är lycklig. Har hela livet trott att jag varit kattmänniska. Men så fel jag hade. Hundmänniska ända in i själen! I vart fall när det kommer till Selma. Jag känner mig ibland som en sån där jobbig nybliven förälder som inte kan prata om annat än sin bebis. Fast jag pratar ju om Selma.

 

För en månad sedan hämtade vi en liten, liten krabat i Sundsvall. Hon har nu stulit både mitt och Fredriks hjärta. Kanske är det för hennes långa fina öron, hennes mjuka valpmage eller hennes lena päls. Jag, som aldrig haft ett husdjur tidigare, har blivit helt överrumplad av kärlek. Jag är nog mer förälskad i henne än Fredrik.

 

Tänk att hon var så här liten när vi kollade på henne:

 

Det har snart gått ett dygn sedan vi hämtade Selma. Allt gick fantastiskt bra i bilen. Hon la sig bredvid mig och sov i princip hela resan. Väl hemma gick hon lite halvt förskräckt, halv nyfiken in i lägenheten. Hon har redan hittat sitt favoritställe, mitt på golvet i vardagsrummet. Hörn och väggar är nämligen lite obehagliga i en liten valps ögon.

 

Natten gick också över förväntan. Lite krångel att få henne att gå runt sängen, antar att väggen var för nära. Vi avgränsade sedan hennes utrymme så hon inte ville kissa där. Det funkade rätt bra, förutom att Husse och Matte var väldigt, väldigt sega första gången. Varannan timme tycker hon är helt okej att kliva upp för att kissa... Inte riktigt okej enligt mig, men hon lär sig nog snart :)

 

Nu till det roliga: BILDER!