Len som en barnrumpa
Min personliga utmaning att låta armhålehåret växa är nu över. Det jag reflekterat över är hur fruktansvärt lång tid det tar för det att växa. Att jag eventuellt har lite buskigare armhåla än Fredrik och att jag måste ha sett motsägelsefull ut på gymmet. Knallrosa urringat (dock väldigt slitet) linne och håriga armhålor känns ju rätt mycket som en ambivalent feminist. För att sammanfatta det så hände det inte speciellt mycket alls. Jag känner mig inte längre obekväm bland folk med håriga armhålor, alltid något.
Passade även på att raka benen, så nu kan jag underhålla mig själv med att ta på dem, tjiho!
Imorgon är det tenta. Känns okej, men inte bra.
Afrikanska barn
Kom och tänka på en sak när jag som bäst satt och läste om post-kolionalistiska mkv-teorier (deep shit i know).
När jag var betydligt yngre, sådär en 12-13 år brukade jag se på sånna där "stackars alla barn i Afrika"-galor. Hemskt synd om dem var det också. Men, när de fick en fadder blev de väldigt lyckliga. Tjoho vad 100 kr i månaden kunde göra underverk tänkte jag. Lyckades dock aldrig övertala mina föräldrar att bli faddrar. Pappa sa alltid att staten skänker redan så mycket (1 % av BNP kan jag meddela så här i efterhand).
En bild från dessa galor har ettsat sig fast på min näthinna. Dessa barn som spelade fotboll och skrattade, trots att de knappt hade mat för dagen. Jag var avundsjuk på dessa barn. De såg så lyckliga ut, som om de förstått vad livet gick ut på.
Om jag skaffar barn..
Kom just på den mest genealiska idéen någon sin. Om jag skaffar ett barn någon gång kommer jag säkerligen bli irriterad på att folk vill veta kön innan de frågar hur vi mår. Frågor som "vad blev det, pojke eller flicka?" innan "Hur mår ni?" känns liksom inte relevant.
Så, det mest genealiska svaret måste ju vara "Byt en bajsblöja så får du veta". Kära bloggläsare, påminn mig om detta om 100 år eller så när jag har en bäbis.
Mediers märkliga beteende
2009 var det hysteri, en sjukdom värre än spanska sjukan och digerdöden tillsammans hade kommit. Medierna skev löpmeter på löpmeter. Nu kritiserar samma medier staten för att vaccinerat svenska befolkningen i onödan.
Själv befann jag mig i Frankrike. Där var de imponerade över hur fort det gick för Sverige att vaccinera. Ibland kanske det är en fördel att ett lands folk inte är lika lätt att mobilisera?
En bild från underbara Nice!
All kärlek är bra kärlek
Idag är det alla hjärtans dag. Dagen då kärleken ska kommersialiseras, som så mycket annat. Men, det här ska inte blir ett inlägg om det utan om personer jag tycker om helt enkelt.
Fredrik - för att han vågar sova bredvid mig varje natt och vakna bredvid mig varje morgon.
Mamma - för att hon är min idol
Lillebror - för att han är den enda jag kan gå från att vara arg, beskviken och jätteglad på inom tio sekunder.
Storebror - för att vi teamar upp mot pappas knäppa argumentationer.
Pappa - för att han alltid ställer upp.
Farmor - för hon står ut trots ett hårt liv.
Jag vill börja nämna vänner, men jag är rädd att det kommer sluta i att jag glömmer någon. Så på förhand, om jag glömt dig (har trots inte så många bloggläsare att det borde vara en risk) så tycker jag om dig med! (utan inbördes ordning)
Anna - hon sprider kärlek, hon är förstående och hon bakar goda kakor (vad mer kan en begära?)
Emma - för hennes goda TV-seriesmak, IKSU-pepp och bitvis den mysiga filten hon har i sin soffa.
Manne - för att han är så fånig och klok.
Elsa - för att hon är så jävla tuff och har så bra värderingar, och bra brädspel
Hanna - för hon kan kanske allt om hundar och går att prata med om ingenting läänge.
Suzanne - för hon insisterade på att Fredrik var en fin kille.
Anders - för att han bär cowboyhatt.
Lotta - för att hon är så motiverande med allt sitt tränande, så snäll, så bäst, ja, näst efter mamma är hon nog min idol.
Johanna - för att hon är så engagerad och inspirerande och har bra musiksmak.
Lovisa - för att hon älskar min blogg och alla de tusen små sakerna som gör att hon varit min vän sedan dagis.
Linn - för att hon är genomgod.
Sara - för hennes vackra leende!
Malin - för att jag kan ringa henne när som hellst och alltid få ett glatt hej på göteborgska som svar.
Sist, men inte minst Elisabeth - för att du får mig att skratta.
Hoppsan, jag som inte trodde att jag hade så många goda vänner. Nu känner jag mig mycket gladare över livet. Tänk så många jag tycker om! Haha, nu ska vi äta efterrätt nummer två sedan soova!
Det där med att inte vilja koppla ihop sig med något negativt
Ibland förstår jag inte människors logik. Vissa vill inte sammankopplas med feminism för de har fått för sig att det handlar om manshat.
Samtidigt har de inga som helst problem att handla från företag som kopplas ihop med barnarbete, slavarbete och allmänt jävligt dålig etik och moral!
Man-sjukan
Läser en sjukt intressant bok just nu om Genus, medier och masskultur av två mycket klocka personer. Dessa personer råkar vara kvinnor, detta anser vissa (läs en man) inte legitimerar deras teorier. Boken handlar om genusteorier och hur kvinnligt/mannligt framställs, med mera. Vi läser en hel del andra teorier, om mediers makt, inflytande, diskurser och påverkan på den politiska dagordningen. Mer parten av dessa böcker av skrivna av män, merparten av referenserna är män. Ändå ifrågasätts inte detta av denne person som anser sig jämställdhet ligga i könet (möjligtvis genus) hos författarna av kurslitteraturen. Det ifrågasätts självklart enbart när han och hans manlighet blir ifrågasatt. Vilket, egentligen borde vara befriande för en man.
Det här inlägget skulle egentligen handla om ordet man. Typ som MAN bäddar får MAN ligga. Inte en man, motsattsent till kvinna, utan det där man som lite vem som helst. Så kan det gå. Nu över till man-sjukan.
Fytusan vad det överanvänds. Både av mig och resten av svenska befolkningen. Visst, om det används som en obestämd person, det är väl en sak. Kanske inte direkt könsneutralt, men förståligt med tanke på att feminism och kritik mot könat språk inte varit stort speciellt länge. Men det överanvändande som istället för alla andra pronomen ( typ jag, vi, ni) gör mig knäpp. Typ som "man skulle ha tagit sig en dusch". Om jag säger det refererar jag mig själv till en man. Jag är inte man, varken mentalt eller biologiskt. Visst, fick kommentaren att jag gick som en man förra veckan, men det gör mig inte till man. Visst, jag är inte så låst i mitt genus att jag skulle ta illa upp om någon kallade mig man.
Det jag stör mig på ännu mer, är människor som hatar ordet hen av anledningen av att de inte vill vara något könsneutralt (som om det vore det värsta som kunde hända dem). Men som kan använda sig av ordet MAN om sig själv. Nu, av förståliga skäl gäller detta kvinnor, för män är ju män och borde ju utan problem kunna säga man om sig själv. Varför någon nu vill prata om sitt kön i tredje person. Det vet jag inte.
Ordet man lämnar ett väldigt stort utrymme till tolkning. Vad menar personen? Menar den sig själv, oss två eller alla andra? Det blir helt enkelt otydligt i kommunikationen. Säger jag "Man skulle ha diskat", menar jag att jag ska diska, fredrik ska diska eller att disken hemskt gärna får diska sig själv? Överanvändandet av man är dessutom väldigt störigt i texter, sådeså!
Minusgrader
Idag är det kallt ute. Inte mindre än tjugo stycken grader under nollan idag. Bävar lite inför att gå ut. Jag älskar vintern, men kan nog inte påstå att jag tycker om kyla speciellt mycket faktiskt. Kallt blir det inne också. Kanske främst beror på att jag fortfarande smyger omkring i nattlinne.
En bild från nyårshelgen i Borga. Försökte vara sådär estetisk.
Ungefär såhär, minus mascaran, kommer jag se ut idag!
