Ett försök att bli grön, ända ut i fingerspetsarna
Att jag är en aktiv mijöpartist har nog få missat. Det är jag bland annat för att jag anser att miljöfrågan inte tas på tillräckligt stort ansvar av våra demokratiska institutioner. Jag tycker att ansvaret bör ligga på stat/kommun/landsting/EU/FN osv att utforma lagar och regler för hur vi tillsammans kan lösa miljöproblemen. Inte på individen att ensam ändra på sitt beteende.
Men ibland blir jag less på att det inte händer något. Trots att den gröna rörelsen växer och att många är oroliga över miljön så ökar utsläppen, fotavtrycken och skövlingen fortsätter. Då räcker inte mitt politiskt engagemang till för att dämpa oron över vår planets framtid. Jag måste göra något mer. Naturligt blir att flytta tillbaka en del av ansvaret på mig själv, att förändra mitt eget beteende. I veckan har jag därför intagit föräldrarnas trädgårdsland. Jag, en person som för några år sedan ansåg att shopping var en favoritaktivitet försöker nu bli delvis självförsörjande. Skillnaden dessa stackars potatisar och rädisor kommer göra för miljön är nog minimal (Fast med tanke på hur mycket mat som åke runt i lastbilar etc ändå en del). Skillnaden det gör för mig som person är däremot desto större!
Nu återstår det att se om några av fröna kommer gro..
Tänk om triss delade ut tid istället för pengar
Jag funderar en hel del på det där med tiden, som sällan räcker till, på människor med ett livspussel som inte går ihop. Detta får mig alltid att tänka på hur Svenskar alltid löneförhandlar istället för att tidsförhandla, trots att de i flertalet undersökningar sagt att de gärna vill ha mer tid. Arbetstid är ju förstås bara en sak som kan underlätta för människor i vardagen. Pendling, barn, husdjur, internet och hushållsysslor osv är andra saker som också tar upp stor del av svenskars tid. Men jag fokuserar ofta mina funderationer på arbetstiden. Varför tänker inte fler på vad de kan göra med en halvtimme mer varje dag, istället för att tänka på vad de skulle göra om de skrapade hem 100 000 kronor.
En anledning som talar emot att jobba 75 % (sex timmar om dagen) för mig är att jag inte vill bli en del av statistiken. En del av den där statistiken som visar att kvinnor jobbar mindre för att hinna med att serva sin fullt friska vita medelålders man (som Gudrun Schyman så vackert uttrycker det). Å andra sidan vill jag inte att någon statistik ska bestämma över mig. En annan sak som talar emot att arbeta mindre är att jag är rädd att min arbetsmoral ska ifrågasättas och därmed mina chanser att avancera i någon typ av karriär. Bara för att jag gärna jobbar 6-7 timmar om dagen betyder det inte att jag kommer vara nöjd att vara någons assistent hela mitt liv.
Så varför vill jag inte jobba normens 40 timmar vecka? För att jag vill ha energi kvar att engagera mig i politiken, i samhället, att ta en fika med mina vänner emellanåt, kanske skaffa en hund, cykla till jobbet, vila, se på tok för mycket Tv-serier, träna och ta flera långhelger i fjällen. Det finns så många saker som tar tid so min själv behöver, samtidigt som det finns så få saker jag behöver pengar till för att må bra. Tänk om Triss delade ut tid istället för pengar!
