Valet 2010
Det är ca ett halvår kvar tills det är dags för mitt första val till Sveriges riksdag, Västerbottenslandsting och Umeåkommun (Om jag bor kvar i Umeå). Jag vet vad jag ska rösta på. Det är främst av ideologiska och en frågepolitiska åsikter som jag gjort mitt val, Innan den riktiga valkampanjen börjar.
Att rösta betyder att jag väljer någon som ska företräda mig i den byrokrati som Sverige är. Men vad tycker jag egentligen om detta? Att någon ska företräda mig, utan att ha träffat mig, utan att veta varför just jag röstade på det partiet. Hur ska de veta att det är just de frågorna de kämpar för som gjorde att jag röstade på dem? Visst, jag ska vara tidig nu med att säga att jag tror att den representativa demokratin är det enda sättet en demokrati kan fungera. Vi har helt enkelt för få slavar för att kunna göra det med handuppräckning enligt den gamla atenska modellen.
Tanken att jag inte kan ta ställning i ens ett fåtal av de frågor som ett parti faktiskt ger svar på förbryllar mig. Här syftar jag på frågor jag inte är insatt i. Hur ska någon företräda mig då jag knappt själv vet vad jag tycker? Visst, vissa anser att detta är en av de många fördelarna med representativdemokrati. Att jag, som medborgare inte har tillräckligt med information eller tid att väga fördelar mig nackdelar i en fråga så bör det vara bättre om jag överlåter detta till någon "politiker". Och visst, dygnets alla timmar räcker knappt till som det är ibland, men hur ska jag ens kunna välja en representant när jag inte ens kan eller är kapabel till att välja i en fråga? Det går inte ihop, åtminstone för mig.
En av de viktigaste sakerna jag lärt mig under Stats A är behovet och från min sida kravet på att fler av de deliberativa och direkta demokratimodellerna används ytterligare i ett samhälle där ideologi inte längre existerar på samma sätt som förut.
Tentaplugg!
Mitt livs tredje tenta och jag börjar kanske närma mig någonslags taktik. Jag har blivit betydligt bättre på att översiktsläsa, tror till och med att jag läser fortare, åtminstone på svenska. Engelskan går fortfarande i slow motion. Jag är dessutom fast bestämd om att jag faktiskt memorerar allt jag läser. Nej, en kurs i pluggteknik vore faktiskt något att satsa på. Det enda jag vill göra är finfina listor med olika kapitel och sidor jag måste läsa som jag sedan får bocka av eller kryssa över. Det är som att jag lever för detta eviga bockande. Frågan är däremot hur mycket tid jag egentligen skulle kunna lägga på läsning istället för det eviga planerande av pluggning.
Jag är evigt tacksam för Johannas tips om att göra fotbad för att låsa fast sig vid boken. Det fungerar galant plus att ens fötter blir riktigt redo för eventuellt strosande i sandaler till sommaren. Kan det bli bättre?
Om det är någon som har fler tips så tar jag hjärtligt emot dem!
Jag är evigt tacksam för Johannas tips om att göra fotbad för att låsa fast sig vid boken. Det fungerar galant plus att ens fötter blir riktigt redo för eventuellt strosande i sandaler till sommaren. Kan det bli bättre?
Om det är någon som har fler tips så tar jag hjärtligt emot dem!
Ge mig ett äventyr på silverfat
De senaste dagarna har det varit självstudier, vilket passar mig fruktansvärt dåligt. Jag har förvisso läst fler sidor än jag trodde jag skulle orka med. Men å andra sidan så är det som att det bränner i mina muskler av allt stillasittande. Visst, har hunnit med en hel del IKSU också, men det är inte samma sak som att masa sig iväg till föreläsning eller åtminstone UB. Hur som, jag är sjukt sugen på att göra något otippat, något roligt eller bara lämna ålidhem/ Umeå för en dag eller så. Jag vet inte vars eller vad jag egentligen vill göra. Allt jag kommer på är det antingen för kallt ute eller på tok fel i min budget.
Det enda jag kan tänka på är att det snart är sommar därför tänkte jag skriva en lista på saker jag tänker göra under sommaren, sen får vi helt enkelt se hur mkt jag hinner med.
Det enda jag kan tänka på är att det snart är sommar därför tänkte jag skriva en lista på saker jag tänker göra under sommaren, sen får vi helt enkelt se hur mkt jag hinner med.
- Äta mjukglass
- Äta kulglass
- Äta sommarens nya glassar
- Grilla
- Bada i havet
- Paddla kanot
- Spela minigolf
- Spela frisbeegolf
- Åka på cykelsemester
- Sova i tält
- Sova under bar himmel
- Åka på festival
- Åka utanför Sveriges gränser
- Åka utanför Västerbottens gränser
- Gå barfota
- Skaffa ett obligatoriskt skrapsår
- Åka motorcykel
- ÄTa jordgubbar
- Baka en massa bärpajer
- Spela brännboll
- Spela tennis
- Spela boule
- Spela badminton
Glad, lycklig, deprimerad och ledsen.
Jag har funderat på det här med att vara glad, lycklig, deprimerad och ledsen idag och vad skillnaden på dessa egentligen är. Vissa verkar ha lättare att fastna i negativa tankar, andra studsar fram av lycka medan de allra flesta helst inte vill visa någon känsla alls utan mest vill uppfattas som trevliga och normala personer.
För mig är deprimerad ledsenhet som på olika sätt har etsat sig fast någonstans mellan själen och hjärnan, och inte riktigt vill lossna. På samma sätt tänker jag mig att lycka är gladheten står graverad enda in i cellerna på varje liten kroppsdel, mycket stabilare men tar betydligt längre tid att komma fram till.
Visst, gladhet och ledsenhet kan drabba båda dessa sorters personer. Skillnaden är att en person som i grunden är deprimerad som känner ett leende på sina läppar eller ett bubblande skratt har en underliggande tanke på att snart kommer de där jobbiga känslorna av ångest och nedstämdhet tillbaka och på så sätt förkortar det tråkigt nog tillfälliga glada. Den person som i grunden är lycklig, men är med om ett bakslag, har mycket lättare att skaka av sig och komma över sin olycka och ledsenhet. Detta med tanke på att denne redan vet att den har förmågan och möjligheten att vara lycklig eftersom lyckan finns kvar i cellerna.
Jag anser mig själv i grunden vara en högst lycklig lottad människa. Visst, jag har kanske inte alltid fått det jag bett om, men det betyder inte att jag har fått bästa möjliga för det. Saker blir inte alltid som man tänkt sig, tack och lov för det! Att jag, när jag är nere, har förmågan att se ljuset i tunneln och kravla mig upp, det är nog vad jag gillar bäst med mig själv. Visst, ibland kanske någon sträcker ut en hand åt en, ibland kanske jag helt enkelt glömmer bort varför jag var nere och bara slutar vara det automatiskt eller har en släng av pms kombinerat trötthet eller lågt blodsocker.
Det svåra för mig däremot är när någon i min närhet tillhör kategorin fastetsad nedstämd (med vissa inslag av lycka). Jag säger alltid helt fel saker, vill gärna tala om ljuset i tunneln och sånna där överpositiva och filosofiska saker eller helst av allt dra några skämt så att smärtan för personen försvinner, åtminstone tillfälligt. Jag vill alltid vara den som får allt att kännas mkt bättre, utan att någonsin lyckas. Det är något jag känner en stor sorg över. Varför får man inte vara en överpositiv och skämtsam person utan att den inte längre vill prata med en? Livets stora gåta. Och varför känns det ibland som att den egenskap jag tycker bäst om hos mig själv även ska vara den, kanske inte värsta men en av mina negativa samtidigt?
Visst, det här är grova generealiseringar, men det är vad jag har funderat på idag.
För mig är deprimerad ledsenhet som på olika sätt har etsat sig fast någonstans mellan själen och hjärnan, och inte riktigt vill lossna. På samma sätt tänker jag mig att lycka är gladheten står graverad enda in i cellerna på varje liten kroppsdel, mycket stabilare men tar betydligt längre tid att komma fram till.
Visst, gladhet och ledsenhet kan drabba båda dessa sorters personer. Skillnaden är att en person som i grunden är deprimerad som känner ett leende på sina läppar eller ett bubblande skratt har en underliggande tanke på att snart kommer de där jobbiga känslorna av ångest och nedstämdhet tillbaka och på så sätt förkortar det tråkigt nog tillfälliga glada. Den person som i grunden är lycklig, men är med om ett bakslag, har mycket lättare att skaka av sig och komma över sin olycka och ledsenhet. Detta med tanke på att denne redan vet att den har förmågan och möjligheten att vara lycklig eftersom lyckan finns kvar i cellerna.
Jag anser mig själv i grunden vara en högst lycklig lottad människa. Visst, jag har kanske inte alltid fått det jag bett om, men det betyder inte att jag har fått bästa möjliga för det. Saker blir inte alltid som man tänkt sig, tack och lov för det! Att jag, när jag är nere, har förmågan att se ljuset i tunneln och kravla mig upp, det är nog vad jag gillar bäst med mig själv. Visst, ibland kanske någon sträcker ut en hand åt en, ibland kanske jag helt enkelt glömmer bort varför jag var nere och bara slutar vara det automatiskt eller har en släng av pms kombinerat trötthet eller lågt blodsocker.
Det svåra för mig däremot är när någon i min närhet tillhör kategorin fastetsad nedstämd (med vissa inslag av lycka). Jag säger alltid helt fel saker, vill gärna tala om ljuset i tunneln och sånna där överpositiva och filosofiska saker eller helst av allt dra några skämt så att smärtan för personen försvinner, åtminstone tillfälligt. Jag vill alltid vara den som får allt att kännas mkt bättre, utan att någonsin lyckas. Det är något jag känner en stor sorg över. Varför får man inte vara en överpositiv och skämtsam person utan att den inte längre vill prata med en? Livets stora gåta. Och varför känns det ibland som att den egenskap jag tycker bäst om hos mig själv även ska vara den, kanske inte värsta men en av mina negativa samtidigt?
Visst, det här är grova generealiseringar, men det är vad jag har funderat på idag.
Sammanfattning
Det börjar ha gått på tok förlänge sedan jag uppdaterade. Därför kan jag sammanfatta mitt liv lite kort de senast två månaderna. Jag läser stats A, lyckats få VG på en tenta, blivit kär och lurat denne att bli kär tillbaka, kört en massa skoter i fjällen, varit på konvent i Göteborg med utrikespolitiska föreningen, hälsat på i både uppsala och Stockholm, varit nykter, varit onykter, sett på bio, sett på tv, åkt buss, åkt bil, åkt tåg, åkt flygplan, tagit fram cykeln, köpt ny superduper bra mascara trots konsumtionsstopp, lärt mig göra sushi lite mer på riktigt, målat naglarna rosa, fått mitt ena hål i örat att växa igen, lärt mig onödigt mkt om olika politiska system, bokat en tid hos tandläkaren, klippt håret, snart bytt från duntäcke till min supertunna sommartäcke, ätit säsongens första glass, halvt om halvt bestämt mig för peace and love i sommar, skaffat sommarjobb på Fabriken, pusstats lite mer än vanligt på de flesta, dödat två krukväxter, druckit suspekt drink med glass och gurka i.
Vidare så kommer det en hög med bilder som tillhör ovanstående aktiviteter!
Sist har vi bilden på sötisen in action, för er som missat hans existens eller utseende :)
Vidare så kommer det en hög med bilder som tillhör ovanstående aktiviteter!
Sist har vi bilden på sötisen in action, för er som missat hans existens eller utseende :)
