Jessica mot Världen

Jag känner att jag måste berätta en sak, även om jag skäms väldigt mycket över det. Men, ibland måste jag få säga saker jag skäms över för att sluta skämmas över dem. Vet inte varför jag fungerar så, bara är så. Första dagen i Borga orkade jag inte ställa mig upp med brädan. Så långt har mina benmuskler fått förtvina senaste året. Vissa gånger lyckades jag kasta mig runt så jag kom upp, andra fick Fredrik dra upp mig. Jag har aldrig kännt mig så arg på kroppen, aldrig varit så obekväm att bo i den. Jag kan bra konstatera att jag måste skaffa benstyrka igen. Och det fort så mild som den här vintern är. Jag älskar vintern och alla möjligheter den kommer med. Speciellt att åka snowboard. Att min kropp knappt orkade åka en dag (var som en femåring i slutet och gnällde minst sagt en hel del.) Det skäms jag över. Jag kommer aldrig noja speciellt mycket över min vikt eller mitt utseende (okej, alltid försöka att inte noja), men jag vill kunna göra det jag älskar. Det spelar ingen roll för mig hur rund om rumpan jag är, så länge jag orkar lyfta upp den från backen med snowboarden på.