Glad, lycklig, deprimerad och ledsen.
För mig är deprimerad ledsenhet som på olika sätt har etsat sig fast någonstans mellan själen och hjärnan, och inte riktigt vill lossna. På samma sätt tänker jag mig att lycka är gladheten står graverad enda in i cellerna på varje liten kroppsdel, mycket stabilare men tar betydligt längre tid att komma fram till.
Visst, gladhet och ledsenhet kan drabba båda dessa sorters personer. Skillnaden är att en person som i grunden är deprimerad som känner ett leende på sina läppar eller ett bubblande skratt har en underliggande tanke på att snart kommer de där jobbiga känslorna av ångest och nedstämdhet tillbaka och på så sätt förkortar det tråkigt nog tillfälliga glada. Den person som i grunden är lycklig, men är med om ett bakslag, har mycket lättare att skaka av sig och komma över sin olycka och ledsenhet. Detta med tanke på att denne redan vet att den har förmågan och möjligheten att vara lycklig eftersom lyckan finns kvar i cellerna.
Jag anser mig själv i grunden vara en högst lycklig lottad människa. Visst, jag har kanske inte alltid fått det jag bett om, men det betyder inte att jag har fått bästa möjliga för det. Saker blir inte alltid som man tänkt sig, tack och lov för det! Att jag, när jag är nere, har förmågan att se ljuset i tunneln och kravla mig upp, det är nog vad jag gillar bäst med mig själv. Visst, ibland kanske någon sträcker ut en hand åt en, ibland kanske jag helt enkelt glömmer bort varför jag var nere och bara slutar vara det automatiskt eller har en släng av pms kombinerat trötthet eller lågt blodsocker.
Det svåra för mig däremot är när någon i min närhet tillhör kategorin fastetsad nedstämd (med vissa inslag av lycka). Jag säger alltid helt fel saker, vill gärna tala om ljuset i tunneln och sånna där överpositiva och filosofiska saker eller helst av allt dra några skämt så att smärtan för personen försvinner, åtminstone tillfälligt. Jag vill alltid vara den som får allt att kännas mkt bättre, utan att någonsin lyckas. Det är något jag känner en stor sorg över. Varför får man inte vara en överpositiv och skämtsam person utan att den inte längre vill prata med en? Livets stora gåta. Och varför känns det ibland som att den egenskap jag tycker bäst om hos mig själv även ska vara den, kanske inte värsta men en av mina negativa samtidigt?
Visst, det här är grova generealiseringar, men det är vad jag har funderat på idag.
Jag tror också på att det finns folk som är mycket lyckligare eller mycket ledsnare än andra men jag tror också på att man kan vara både och. Liksom ha olika perioder i livet när man är mer lycklig och rycker på axlarna åt problemen och andra perioder där man tycker att problemen bara hopar sig och man undrar varför allting hela tiden ska hända just en själv. Sen har det mycket att göra med umgänge också. Umgås man med glada positiva människor blir jag supertaggad. Umgås jag med deppigare personer så finner man sig i det tillståndet också. Man anpassar sig lite efter omgivningen, som en humörkamelont typ.
Sen angående att säga rätt eller fel saker. Jag tycker det är en gigantisk klyscha men det finns väl ingenting dumt att säga egentligen? Om man pratar om ljuset i tunneln och såna saker så är det för att man vill vara en bra vän och peppa och även om personen i fråga är deppad borde man ju någonstans även inse det fina i det. Vill man inte lyssna så är man helt enkelt inte beredd att lämna det deppiga än. Jag tycker iaf att du är en peppande person sockertopp, jag blir glad av dig! Puss
