Jessica mot Världen

Som trogen läsare av Lady Dahmers blogg har jag börjat fundera på det här med komplimanger. Hennes tes är att komplimanger av en persons (och framförallt barns) utseende bör hållas till ett minimum. Det får mig att fundera lite. För visst låter det hemskt med fyraåringar som står och putar med rumpa samt läppar och letar komplimanger. Utseende är ju det sista en fyraåring bör tänka på. Men hur är det med oss vuxna? Och framförallt tonåringar. Jag, som numera är en gamal räv på 23 år, kan komma ihåg hur jag under större delen av min högstadie- och gymnasietid letade efter dessa komplimanger. Om ingen såg att jag klippt håret eller hade en ny tröja på mig var jag misslyckad. Konstigt det där, för att vara nöjd med en klippning var någon annan tvungen att säga det till mig. Däremellan hade jag självklart tidernas bästa självförtroende, men på något vis hängde det alltid på en skör tråd.

 

Nu i efterhand känns det väldigt främmande. Visst, tycker forfarande om komplimanger, men numera är jag mer bekväm i mig själv. Klär mig i det jag själv tycker är bekvämt eller fint. Till exempel kjolar som är roliga att snurra i, varma tjocktröjor och färggranna sjalar. Lite ont i hjärtat gör det att pressen jag kände på utseende börjar gå ner i åldrarna och att den följer med uppåt också. Är lösningen att sluta ge komplimanger på utseende? Det vet jag inte. Men en sak som är säker: det skadar inte att säga ett fint ord om en persons egenskaper istället.

 

Bjussar på två bilder från 2004. Ena första gången jag åkte bräda! Och en random egobild! .

 Lite kuriosa, på den tiden var babyblå min favoritfärg. Jag var så grymt less på att tjejer skulle ha rosa (som var min tidigare favvofärg). Numera har jag kommit fram till att lila är bäst!