Jessica mot Världen

Som ni vet har jag lite saker för mig på dagarna. Jag pluggar, jag jobbar och jag engagerar mig. Och jag latar mig, såklart! Det här med engagemang, vara föreningsaktiv och försöka påverka den värld vi lever i (kanske mest den värld studenter lever i) är något rätt nytt för mig. Viljan har däremot alltid funnits. För andra jag möter är det lite mer såhär: när jag var nio år läste jag om det här samhällsprobemet och gick med i parti XYZ. Så har det inte varit för mig. Jag har gått med mitt engagemang inom mig. Inte vågat, inte vetat och bitvis inte orkat. Minns ni hur det var under grundskolan? Det skulle väljas kamratstödjare, elevrådsrepresentater osv. Jag vågade aldrig säga att jag ville. Satt och väntade på att någon annan, med bättre självförtroende och självkänsla skulle räcka upp handen. Efteråt satt jag där, lite besviken på mig själv och världen. För att jag inte vågat. För att ingen annan peppat mig (det där med att skylla ifrån sig började visst i tidig ålder). Nu har jag vågat. Det känns bra. Även nu, när det är som mest stressigt med möten och skola, känner jag att engagemanget lyckas växa. Numera är det inte jag som står ivägen för mig själv, utan det är tiden som tvingar mig att hålla tillbaka.

Lusigt hur det kan bli, när jag nu äntligen vågar tro på mig själv.