Dilemma eller ej?
Vi flyttade in i början av maj, 7:e eller så. Självklart har vi inte kommit iordning än. Jag har haft fullt upp med min uppsats och Fredrik har jobbat cirka 150 procent. Många flyttkartongar har därför stått orörda lite varstans i lägenheten. Det har gjort det otroligt stökigt. Det hjälper inte direkt att vi dessutom är rätt stökiga personer. Vi har förmågan att vända andra kinden till vårt stök, eller något sånt. Jag är van med det stökiga, familjen Wikström-Granberg har inte direkt varit perfektionister, utan snarare tagit det allt eftersom. Där jag kanske varit den stökigare av oss. Någon som ockå verkar vara ett drag hos familjen Skoglund.
Visst, jag ser skiten, men jag har vanan att hoppa över det, gå runt eller bara strunta i det helt och hållet och gå på det. Men, när man bott i snart två månader i skiten - då börjar man faktiskt bli less. Att behöva gå ingenom köket istället för hallen för att komma till toaletten är bara jobbigt i längden. För att inte tala om att konstant slå smalbenen i alla hörn på flyttkartongerna. Ni som sett mina smalben vet att det är runt fem på varje ben. Det har därför krävts lite antistökstädtid. I veckan har vi jobbat på rätt bra och ännu bättre idag. Vi är i halvordning överallt. Det är forfarande några småsaker som ska kastas eller bäras ner i förrådet. Det börjar ta sig. Men, det är stökigt, det är oordning och det är dammigt. Det finns fortfarande en hel del saker att göra.
Samtidigt känner jag mig jätterastlös. Jag vill göra något. Vad spelar egentligen ingen roll. Så länge jag inte är hemma. Jag tror det är den eviga ångesten av att faktiskt göra klart något som slår in. Att INTE ha det stökigt. Att ha det sådär perfekt att jag är rädd för att stöka ner. Att det är så perfekt att det känns nödvänidgt att ta kort på det. Nästan lika perfekt som Underbaraclara har det hemma hos sig (fast med min stil). Av någon anledning är det ångestladdat att ha det städat hemma för mig, för vad tusan ska jag i så fall göra om jag får städhumör eller känner för att göra något duktigt, om det redan är städat? Funkar ju liksom inte. Därför måste jag lata mig lite nu, så jag har lite stök kvar att stöka bort om jag får för mig att vilja vara duktig imorgon. Eller så borde jag städa, sluta gnälla och sedan bara njuta! Vilket dilemma, eller?
Visst, jag ser skiten, men jag har vanan att hoppa över det, gå runt eller bara strunta i det helt och hållet och gå på det. Men, när man bott i snart två månader i skiten - då börjar man faktiskt bli less. Att behöva gå ingenom köket istället för hallen för att komma till toaletten är bara jobbigt i längden. För att inte tala om att konstant slå smalbenen i alla hörn på flyttkartongerna. Ni som sett mina smalben vet att det är runt fem på varje ben. Det har därför krävts lite antistökstädtid. I veckan har vi jobbat på rätt bra och ännu bättre idag. Vi är i halvordning överallt. Det är forfarande några småsaker som ska kastas eller bäras ner i förrådet. Det börjar ta sig. Men, det är stökigt, det är oordning och det är dammigt. Det finns fortfarande en hel del saker att göra.
Samtidigt känner jag mig jätterastlös. Jag vill göra något. Vad spelar egentligen ingen roll. Så länge jag inte är hemma. Jag tror det är den eviga ångesten av att faktiskt göra klart något som slår in. Att INTE ha det stökigt. Att ha det sådär perfekt att jag är rädd för att stöka ner. Att det är så perfekt att det känns nödvänidgt att ta kort på det. Nästan lika perfekt som Underbaraclara har det hemma hos sig (fast med min stil). Av någon anledning är det ångestladdat att ha det städat hemma för mig, för vad tusan ska jag i så fall göra om jag får städhumör eller känner för att göra något duktigt, om det redan är städat? Funkar ju liksom inte. Därför måste jag lata mig lite nu, så jag har lite stök kvar att stöka bort om jag får för mig att vilja vara duktig imorgon. Eller så borde jag städa, sluta gnälla och sedan bara njuta! Vilket dilemma, eller?
Kommentarer
Trackback
