Jessica mot Världen

Vaknade upp i en 120 cm bred säng på Grisbacka imorse delad med Anna och Robert. Det var mysigt, trångt och varmt. Kvällen innan hade en vårfest gått av stapeln i garaget. Det hela var mycket trevligt och avslutades med en massa fnitter med Anna i sann gammal gymnasieutgångsära. Vi sov nämligen över hos Bibbi, som bor i "bunkern" som Robert och Anna tidigare botti. Vi blev helt enkelt nostalgiska. Efter lite städande (betygssamtal för Annas del) tog vi oss ner till stan och närmare bestämt Sagami. Där mumsade vi upp en hel massa Sushi, Wasabi och allt annat som hör till.

Efter lite stanstrosande cyklade jag hem, tog det lite lungt tills jag läser på VK.se att det brinner på planetvägen. Enligt kartan visar den att det inte är mitt hus, men ringer ändå mamma för att dubbelkolla.

Jag: Hej är det hos oss det brinner?
Mamma: Nej, det är hos Burlins (huset mittemot)
Jag: Åh nej, mycket? Någon skadad?
Mamma: Nej, men jag sitter i en ambulans nu. Har andats in rök.
Jag: Oj, inte bra. Vill du att jag kommer till sjukhuset?
Mamma: Ja, det vore bra.
Jag: Vart på sjukhuset? (kanske inte den mest intellegenta fråga men det var vad som sas)
Mamma: Akuten.
Jag: Okej, ses där.

Detta inträffar just efter jag duschat, sitter i underkläderna och ser på Uppdrag granskning på SVT Play. Smått panikartat drar jag på mig kläder, försöker få håret att inte stå åt exakt alla håll, kastar mig på cykeln och trampar iväg. Väl på sjukhuset visar det sig att jag är framme ca 13 min innan mamma kommer och sätter mig och väntar. Försöker hålla oron borta genom att lyssna på en saga som en mamma läser för sin dotter, men snart blir det deras tur och tystnaden är totalt. Visst, min rationella del av hjärnan säger att det bestämt gått bra för mamma. Men den brottas hela tiden med andra tankar. Tankar på saker som inte ens inträffar i mina värsta mardrömmar. Men så kommer en sköterska och hämtar mig. Jag får se mamma och en sten lyfts från min hjärta.

Mamma mår bra. Inte perfekt, men hon mår bra.